Jag har inga helsyskon, men däremot har jag tre halvsyskon. Allihopa är de äldre än mig, och trots att de inte växt upp med mig är de ändå familjen. Min stora-storasyster är en person som gärna tar hand om andra. När jag är med henne vet jag att jag blir omhändertagen, hon är dessutom en killer på att klippa mitt hår och ge kloka råd.

Min lilla-storasyster är en person som jag dragit med ut på äventyr, som dragit med mig ut på äventyr som inte alltid slutar nyktert.

Sen har vi min bror, som är ett slags geni. Han är superbra på att ge tekniska råd, ett område jag kan ingenting om och han typ allt om.

Precis som när jag skrev om mina föräldrar insåg jag att det typ inte existerar några bilder på oss. Men den här bilden har jag iallafall! 

lilla-storasyster Ann-Sofie och jag på min studentskiva maj-10

Åh jag vill nästan hoppa över den här frågan, för det går inte att förklara på ett bra sätt.

Wikipedia definierar kärlek såhär ”Kärlek är en känsla som präglas av en stark ömhet och tillgivenhet. Kärleken kan vara riktad mot abstrakta ting som konst eller nationen, mot mer allmänna konkreta ting som naturen eller Kyrkan, eller till mer specifika konkreta objekt som ens hem, ens husdjur eller en nära medmänniska, inklusive den egna personen. Kärlek i dess olika varianter är ett ofta återkommande tema inom litteratur, film och sång.”

Åh, jag vet att alla säger så här, men mina föräldrar är världens bästa, dom kompletterar varandra så bra. Jag är ensambarn, vilket har medfört att jag under hela min livstid fått odelad uppmärksamhet av mina föräldrar. Dock valde dom att separera när jag var 13 år, vilket typ krossade mitt hjärta.

Min pappa är en lat, men bra man. Han gör väldigt ofta det jag vill, och när mina föräldrar separerade var pappa den roliga pappan. Jag tror att han ville ha det så, eftersom att mamma alltid varit den strikta. Pappa tog med mig på en resa till Tallin när jag var runt 15 år, som han hade (tillsammans med mamma så klart) planerat i smyg. Jag blev väckt på morgonen av mamma som sa att ”nä du ska inte till skolan idag, du ska med pappa någonstans” och sån är min pappa, han tar iväg mig på roliga saker, han spenderade sina helger inne i stan och shoppade med mig, tog mig på bio när min morfar dött för att muntra upp mig. Jag minns min andra överaskningsresa, då visste jag att jag skulle iväg, men viste inte vart och jag frågar pappa i taxin på väg till arlanda vart vi ska och han säger ”Budapest…. Eller Bukarest. Det låter så lika så jag kan inte skilja dem åt”. Och där har vi typiskt min pappa, han är rolig men så fruktansvärt slarvig och har ingen koll på läget haha.

Min mamma däremot, är precis tvärtom. Hon har koll på allt, och då menar jag allt, hon planerar allt långt i förväg så ingenting ska kunna gå fel. Hon är den som bäddar ner mig när jag är ledsen, som skrattar åt mig när jag talar om att jag inte kan diska mina matlådor själv, och den jag ringer om allting. Min mamma har alltid ställt upp när det krisat, och även om det inte krisar. Lite överbeskyddande och kontrollerande dock, kommer aldrig glömma bråket vi hade om att hon ville att jag, när jag varit ute och åkt hem efter hon gått och lagt sig, skulle smsa henne när jag
1. Gick från stället jag var på.
2. När jag gick på tåget/bussen
3. När jag gick av tåget/bussen
4. När jag klev innanför dörren.
Och varför? För att hon ville kunna kolla telefonen om jag kommit hem eller inte. Senare löste vi problemet genom att hon helt enkelt fick öppna min sovrumsdörr och kolla om jag var hemma. Mamma är dock för blåögd och litade på mig även när hon inte borde ha gjort det, efter de hade separerat och hon hade träffat sin nya kille var hon väldigt ofta borta och trodde på mig när jag skickade sms klockan ett att jag var innanför dörren. Idag har jag berättat för henne att det nästan aldrig hände. Och hon sa ”Va är det sant, ljög du för mig?”. Ja, lilla mamma, jag var fjorton år och ljög, men mest för att jag inte visste bättre.

För att illustrera deras olikheter vill jag ge ett exempel.
Jag var 16 år och i Danmark med mina vänner Sandra och Evelina, mina föräldrar ville veta hur vi hade haft det under kvällen och jag skrev samma sms till båda mina föräldrar (det var den tiden bag in da box var på allas läppar) ”jag har precis vaknat upp efter en natt med bag in box och thailändska pojkar, det snurrar i min skalle men jag mår bra” varpå min pappa svarar ”Ok” och mamma ringer och skriker ”VA Vaddå bag in box och thailändska pojkar?”

Min första kompis, som jag minns, träffade jag när jag var blott 3 år gammal. Hon heter Jennifer och vi var bästa vänner i typ 10 år innan vi växte ifrån varandra. Våra föräldrar blev bra vänner vilket gjorde att vi hade turen att få spendera semestrar och midsommar/nyår/valborg osv tillsammans. Vi hade jättekul då, men även allt bra har sitt slut.

Vi är inte ovänner idag, men vi är inte bästa vänner som vi var förut.

Bild från min studentskiva i maj 2010

Jaha, och hur börjar man en sån här presentation? Jag heter Sophia Rebecka, och jag är för tillfället 19 år gammal. Bor gör jag i Sundbyberg, helt för mig själv i en megastor etta på 55 kvadratmeter. Jag jobbar på dagarna på Max, och när jag inte jobbar så vet jag inte vad jag ska göra. Oftast kollar jag på How I met your mother, eller städar. Fast för det mesta gör jag nog båda samtidigt.

Jag är född i Bromma, men bodde i Solna mina första år. Flyttade till Hässelby i tidig ålder där jag bodde tills jag var 13 år gammal och mina föräldrar separerade. Mamma flyttade då till Järfälla och pappa tillbaka till Bromma en sväng, för att sen hamna i Hässelby igen. Det var under åren då jag var 13 tills typ nu som jag började bli den person jag är idag. Dvs, totally awsome!

Jag skulle inte vara någonting utan mina vänner, som jag ser till att träffa hela tiden. För att för mig är det viktigt att få skratta, vilket jag gör med dem. Jag hanterar inte stora förändringar bra, men jag klarar inte av att göra samma saker hela tiden. Komplicerat? Något. Att hitta en balans är svårt. Värsta tiden på dygnet är morgonen, och jag hatar när någon pratar med mig för tidigt inpå dagen.

I framtiden vet jag inte vad jag vill göra, men just nu ser jag framemot att utbilda mig inom max, köpa en egen lägenhet och så småningom komma på vad jag vill göra med mitt liv.