Åh, jag vet att alla säger så här, men mina föräldrar är världens bästa, dom kompletterar varandra så bra. Jag är ensambarn, vilket har medfört att jag under hela min livstid fått odelad uppmärksamhet av mina föräldrar. Dock valde dom att separera när jag var 13 år, vilket typ krossade mitt hjärta.

Min pappa är en lat, men bra man. Han gör väldigt ofta det jag vill, och när mina föräldrar separerade var pappa den roliga pappan. Jag tror att han ville ha det så, eftersom att mamma alltid varit den strikta. Pappa tog med mig på en resa till Tallin när jag var runt 15 år, som han hade (tillsammans med mamma så klart) planerat i smyg. Jag blev väckt på morgonen av mamma som sa att ”nä du ska inte till skolan idag, du ska med pappa någonstans” och sån är min pappa, han tar iväg mig på roliga saker, han spenderade sina helger inne i stan och shoppade med mig, tog mig på bio när min morfar dött för att muntra upp mig. Jag minns min andra överaskningsresa, då visste jag att jag skulle iväg, men viste inte vart och jag frågar pappa i taxin på väg till arlanda vart vi ska och han säger ”Budapest…. Eller Bukarest. Det låter så lika så jag kan inte skilja dem åt”. Och där har vi typiskt min pappa, han är rolig men så fruktansvärt slarvig och har ingen koll på läget haha.

Min mamma däremot, är precis tvärtom. Hon har koll på allt, och då menar jag allt, hon planerar allt långt i förväg så ingenting ska kunna gå fel. Hon är den som bäddar ner mig när jag är ledsen, som skrattar åt mig när jag talar om att jag inte kan diska mina matlådor själv, och den jag ringer om allting. Min mamma har alltid ställt upp när det krisat, och även om det inte krisar. Lite överbeskyddande och kontrollerande dock, kommer aldrig glömma bråket vi hade om att hon ville att jag, när jag varit ute och åkt hem efter hon gått och lagt sig, skulle smsa henne när jag
1. Gick från stället jag var på.
2. När jag gick på tåget/bussen
3. När jag gick av tåget/bussen
4. När jag klev innanför dörren.
Och varför? För att hon ville kunna kolla telefonen om jag kommit hem eller inte. Senare löste vi problemet genom att hon helt enkelt fick öppna min sovrumsdörr och kolla om jag var hemma. Mamma är dock för blåögd och litade på mig även när hon inte borde ha gjort det, efter de hade separerat och hon hade träffat sin nya kille var hon väldigt ofta borta och trodde på mig när jag skickade sms klockan ett att jag var innanför dörren. Idag har jag berättat för henne att det nästan aldrig hände. Och hon sa ”Va är det sant, ljög du för mig?”. Ja, lilla mamma, jag var fjorton år och ljög, men mest för att jag inte visste bättre.

För att illustrera deras olikheter vill jag ge ett exempel.
Jag var 16 år och i Danmark med mina vänner Sandra och Evelina, mina föräldrar ville veta hur vi hade haft det under kvällen och jag skrev samma sms till båda mina föräldrar (det var den tiden bag in da box var på allas läppar) ”jag har precis vaknat upp efter en natt med bag in box och thailändska pojkar, det snurrar i min skalle men jag mår bra” varpå min pappa svarar ”Ok” och mamma ringer och skriker ”VA Vaddå bag in box och thailändska pojkar?”